Äntligen!!!

Nu känner jag mig pigg och ny och redo att möta världen från ett annat perspektiv.
I över ett år har jag gått på antidepressiva. I början var det bara 10 mg Citalopram som sedan ökades till 20 mg. Som jag har fattat det är det den man typ alltid börjar med. Men i höstas när vi hade tufft och det kändes helt hopplöst fick jag börja på Efexor 75 mg. Det tog inte lång tid innan min läkare höjde dosen till 150 mg för att sedan lägga den på 225 mg. Efexor är en tablett som inte är så överdrivet populär och jag hade bara 6 månader innan bett en vän att inte ta dem utan försökt få henne att be sin läkare skriva ut något annat. Jag har nu det senaste kännt att det är något som inte stämmer med mina tabletter. På min VFU fick jag tag i självskattningsformulär som visade att jag led av en mild om någon depression alls men en extrem ångest. Men lite osäker pågrund av det faktum att det var jag själv som gjorde det fortsatte jag bara med tabletterna. I förra veckan bestämde vi oss för att lista om oss till en ny vct(vårdcentral) och jag bokade tid med läkare med en gång då mina tabletter skulle ta slut om 5 dagar(läs igår söndag).
Idag gick jag dit och satte mig i väntrummet med beslutet om att jag ska sluta med mina tabletter då ångest diagnosen har blivit mer och mer realistisk för mig.
Jag förklarade situationen för läkaren som verkade förstå mig, han hämtade samma sorts självskattningsformulär som jag gjort på VFU:n. Och där kom det samma resultat som innan. Mild depression och extrem ångest. Han tyckte att det var en bra idé att sluta med tabletterna om jag kände mig redo för detta. Han sa även att den ångest jag känner inte är något sjukligt. Jag är endast 20 år och 8 månader, har en dotter på 20 månader, egen lägenhet, en sambo med bipolär sjukdom och studerar full tid till sjuksköterska, självklart har jag ångest! Det var hans ord. Och det kändes bra. Nu vet jag att det jag känner är normalt och nu kan jag jobba utifrån det. Han sa också att det bästa botemedlet för sådan ångest är att träna, på gym som jag redan gör. :) Men självklart ska jag höra av mig med en gång om det är något som inte funkar eller om jag mår sämre.
Så tack vare en ny läkare med ny insikt i mitt hälsotillstånd känner jag mig mycket bättre och mer redo att se världen utan mina tabletter.
Jag har varit osäker innan på hur jag skulle må och se saker utan mina tabletter pågrund av hur jag har mått innan. Men nu är jag säker på att det fungera och jag kommer att klara detta på ett eller annat sätt. :)
Så nu är det 18 veckors nedtrappning sen är jag för första gången på 1,5 år helt fri från tabletter. (Var utan tabletter i 5 dagar i höstas men de dagarna hade jag abstinens och var väldigt dålig bara för jag slutat så tvärt att det var inget som räknas.)