Natti natt

Är så jävla förbannad på våra grannar ovanför. När de först flyttade in hade de fester varje helg men sen när fastighetsskötaren skickade brev om att de blir utslängda nästa gång har det vart lugnt. Fram tills idag. De har gäster och visst ingen musik men någon idiot som står och stampar och skriker.

Igår somnade jag ifrån min mobil som jag bloggade ifrån. :P Det var därför slutet blev så kort. :P
Estelle vaknade vid 02.30 och spydde, då skrev jag sista meningen på mobilen, sen dess har hon vart dålig fram till kl 16.30 i eftermiddags. Hon fick inte behålla någon mat, hög feber och smärta, antar jag eftersom hon grät konstant. Men nu mår hon bra, sover djupt och har behållt all mat sen 16.30.

Har fått ett bud på åkpåsen men hon ville inte betala frakt. Tyvärr så behöver vi varenda krona så jag skickade ett snällt mail tillbaka att 500 kr var exklusive frakt. Förra gången vi sålde våran vagn, Quinny Speedi i färgen papilon, så gav jag mig alldeles för lätt när det gällde priset. Både den vagnen och den vi har är i färger som inte går att köpa i affärer längre. Och åkpåsen har inget slitage och nypriset är 995 då tycker jag att 500 plus 56 inte är farligt.

Precis titta på Watchmen. Grymt bra film men nu går det inget bra alls på tv:n. Och jag är nog för trött för att fatta att jag borde sova.

Jag har ett stort tomrum inom mig. Missförstå mig rätt, jag älskar min dotter. Hon är det vackraste för mig och jag ångrar inte henne inte med någon molekyl i min kropp. Men det känns som att jag inte är hel. Och jag tror att jag vet vad det är. Jag känner att jag har förlorat nästan alla mina vänner. De jag hade innan graviditeten, jag tor att de inte vill "störa" eller så har de bara gått vidare och jag sitter fast. De jag träffat via Unga Föräldrar, jaa några har jag kontakt med och det är jag väldigt glad över men jag känner mig utanför som att jag aldrig riktigt kommit in i gemenskapen. Från skolan finns det några men jag har ju börjat känna dem så sent att de redan har sina klickar de tillhör och jag vill inte störa dessa. Så jag här sitter jag och tycker synd om migsjälv. När alla andra i min ålder kommer upp i den ålder när de börjar skaffa barn ja då är ju jag färdig och tråkig. Jag vill så gärna. Jag vill ha någon som skickar uppmuntrande sms. Någon som ringer för att kolla hur jag har det. Någon som jag kan uppmuntra och kolla hur den har det. Via Jonas blir det inte heller några kontakter då han isolerat sigsjälv, tydligen så känner han bara folk som bara kan umgås om de dricker sig fulla. :/ Jag vill bara ha någon som jag kan fika med, prata med och någon som bryr sig om jag inte har det bra. Någon som ser när jag behöver en kväll ute, inte nödvändigtvist med alkohol inblandat men bara ute från lägenheten en stund. Någon som kan ge tips var jag kan köpa den tröjen eller det nagelacket. Och personen måste inte ha barn men bör ju gilla barn. Trött på att känna mig som den tråkigaste personen i världen.