Hmm.. Är värmen på väg tillbaka? Stängde precis balkongdörren iklädd en stor t-shirt och underkläder och det var inte alls så kallt som det vart det senaste. Kollar termometer och den visar 18,3. Kan värmen vara tillbaka? Hoppas i sådana fall att den håller sig till jag slutar jobbet. :)
Jag tror att jag har hittat en förklaring till något av de största problemen i mitt och Jonas förhållande. Jag har enormt bekräftelsebehov, vissa perioder. Jag har haft det så länge jag kan minnas. När jag var yngre ville jag alltid vara med alla kompisar men kände ofta att jag blev lämnad utanför, den känslan kan jag få idag men i gymnasiet så blev jag bättre på att tackla den. Runt 12 års åldern, japp då började det, så var det mer bekräftelsen från killar. Var viktigt att vara den "snyggaste tjejen i klassen" och jag gjorde nästintill allt för att få behålla den positionen. Kommer ihåg att låta killarna jaga en för att de ville ta en på rumpan eller brösten var coolt. I högstadiet så slogs vi samman med ca 5 andra skolor så "snyggaste tjejen" var inte så lätt längre men jag sökte konstant bekräftelse att jag låg nära toppen i alla fall. Eftersom jag aldrig varit riktigt med i det "coola gänget" så var jag ju tvungen att kämpa lite mer och utstå lite mer, typ stringtrosor uppe i armhålorna efter att man råkat visa lite av dem och någon kille dragit upp dem. Byte klass i åttan och det blev bättre, jag kände mig tryggare och mer självsäker med de nya klasskamraterna. Nu orkade jag inte ens försöka få bekräftelse från det "coola gänget" utan nu sökte jag mig mer till dem som var på min nivå. Dock fick jag en kommentar första gången jag hade idrott med den nya klassen i åttan. En kommentar jag aldrig kommer glömma: "Du är en sån tjej som tror att du är as snygg." Den kom ur tomma intet från en kille som jag aldrig riktigt blivit kompis med sen. Grejen var ju den att jag inte alls tyckte det, det var ju därför jag gjorde som jag gjorde. Och det sårade att han trodde att jag var ytlig. För grejen är den att även om jag ville vara snygg så innerst inne vill jag bli betraktad som snäll och trevlig istället men ingen utav de killarna visste vem jag var som person. Men åttan rullade på, jag hade haft 4 olika pojkvänner innan maj kom, var av en var 3 år äldre. Min strullista kom till. Denna lista kom till endast då två av min killkompisar uatv någon anlednig försökte komma på vilka och hur många jag hade strulat/hånglat med, inte för att kolla hur slampig eller något sånt utan bara av ren nyfikenhet. Nu ligger den i min brudkista. Den ligger någonstans över 100 nu, hur mycket över kommer jag inte ihåg men då skrev jag på den typ innan Estelle föddes, för det har blivit en kul grej. Sommaren till nian så började vi hänga med ett gäng killar som var mellan 3-5 år äldre än oss och jag inledde ett förhållande med en 5 år äldre kille. Det var mycket fram och tillbaka med dessa killar. Jag gjorde allt för att få uppmärksamhet av en men i slutändan dissade han mig och jag tog den som blev min pojkvän sen istället. Det roliga är att i detta gäng av killar var en av dem Jonas kusiner, men Jonas och han umgås inte. Tre eller två veckor innan jag skulle börja nian litade jag på fel person. Åkte och badade med en kille som jag trodde var okej men hade fel. Fattar inte vad människor ser i att bara bestämma hur någon annan ska använda sin kropp?! Det blev i alla fall att åka till BUM dagen efter, med en underbart stöttande kompis. Sen jagade jag en kille som inte gick att nå och yttligare en kille som inte gick att nå utan han försökte ragga upp en av mina bästa vänner efter att han hållt på med mig. Träffade på våren den första riktiga kärleken, en två år yngre kille som mest bara spelat fotboll och kollat porr på sin dator. Han var så söt. Vi var lyckliga, förutom att hans pappa med sambo verkade ha något emot mig. Sen började jag gymnasiet och då blev allt lite knasigt. Jag och min pojkvän kunde inte ses varje dag och jag träffade massa nya kompisar och var på många olika fester som han inte kunde följa med på. Ser man tillbaka så ångrar jag vissa saker. Efter honom var ett kort rebound förhållande sen var det att jaga en kille jag inte kunde nå igen, fast ibland jagade han mig för att jag inte gick att nå. Resten av historien fram till det jag ska komma fram till är att jag har haft massa olika partners, killar och tjejer, både längre förhållanden, då och då mys och en gångs mys. Vi pratar alltså inte om sex nu, inte med alla i alla fall. :P Så jag har alltid klassats som snygg på ett eller annat sätt,
som om alla inte gör det? När jag blev gravid så kände jag att det var okej att jag blev större för jag var ju faktiskt gravid och att banta under en graviditet kan skada bäbisen och det var min mardröm att jag skulle göra det. Jag var lycklig med Jonas, när han inte var full för så fort han drack även om jag gett tillstånd blev jag as irriterad på honom pga hormonerna. När Estelle hade föddes var vi super lyckliga, har sett kort på det och minns känslan. Kände att jag har faktiskt fött barn nyligen och då behöver inte jag se ut som jag gjorde innan. Sen blev det jobbigare och jobbigare. Och jag började snart bete mig som om jag var 14 igen och sökte bekräftelse vis msn, fester och sms. Jag gjorde inget mer än att prata med killarna men jag vet vilka ord som gör att de säger det jag vill höra. Jonas blev självklart svartsjuk. och många bråk har cirkulerat kring detta. Kan känna idag att jag bara vill se en kille som vänder sig efter mig och tycker jag är snygg, som inte är över 35. Känner mig smått värdelös då jag känner att graviditeten kan jag inte skylla på längre utan det är jag själv som inte tänker på vad och hur mycket jag äter.
Nu när jag kan ändå se vad som ligger bakom kanske jag kan försöka bearbeta det på ett bättre sätt så jag och Jonas kan vara utan det bråket.
Vet att det blev en lång historia men kände att det mesta behövde vara med. Finns väldigt mcyket som jag lämnat utanför, sånt som jag känner att det inte är så viktigt. Jag hoppas ni inte tycker att jag är allt för dum i huvudet, för jag vill bara vara som alla andra ärlig och utlämnade.
