Mamma hade sagt åt mig att jag var tvungen att komma ner för det var något vi behövde prata om. Jag fattade att det var viktigt just på sättet hon sa det. När jag gick ner för trappan i vårat hus snurrade tankarna snabbt. Kommer ihåg att jag hade en sugande känsla i magen och min tanke var att jag hade någon allvarlig sjukdom, vet inte varför den tanken dök upp. Någon sjukdom jaag inte vetat om men behövde veta. Kommer in i TV-rummet och mamma lägger på telefonluren och sitter i soffan. Pär, min dåvarande styvpappa, tittar på TV men jag märker att han inte riktigt är engagerad i TV:n. Jag märker hur mamma samlar sig och antagligen funderar på hur hon ska säga det.
"Du har en lillebror..."
Inuti mitt huvud finns bara en tanke: "Va?!"
Jag tänker snabbt. Är det mammas? Någon som hon lämnat bort? Jag fattar inget. Jag borde väl ha märkt det i sådana fall.
"Det är din pappas son."
Då föll poletten ner. Men hans flickvän hade väl inte vart gravid och min syster var ju inte mer än ett halvår.
"Han heter Jamie och han är 8 år."
Jag var 13 år och fick reda på att den bror jag alltid velat ha har funnits sen jag var 5.
De hade inte tänkt berätta för mig förens jag var 18 men nu hade min brors mamma dött och pappa ville ha vårdnad.
Jag var arg men glad. Chockad framförallt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Please be nice...