Jag är andlig. Jag tror inte på Gud, inte direkt, men jag har vart med miniorer, juniorer och Kyrkans ungdom. Jag konfirmerade mig utan protester. Och jag har läst barnbibeln från pärm till pärm flera gånger när jag var yngre.
Jag tror mer på karma och att det finns val, att det finns tusentals val men vartenda ett styr en in på en av de tusentals vägar ödet gett en.
När allt känns extra svårt och jävligt så ber jag faktiskt. Inget direkt: "Åh förlåt mig fader för jag har syndat men..." utan mer "Nu behöver jag hjälp och det jävligt fort.". Tror att just då känns det bra om någon som har all makt lyssnar. Men egentligen vet jag att det är jag som måste ta tag i det själv.
Jag tror på andar och spöken. Har hänt alldeles för mycket freaky saker för att jag inte ska det.
Och jag tror på människor. Ibland så är det riktigt svårt att tro på människor. Det är svårt när folk bara går förbi någon som ligger på marken, till och med kliver över. Men sen kommer det någon som engagerar och bryr och gör saker som man inte trodde. Människor, vi kan om vi vill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Please be nice...