Miserable

Jag är olycklig. Tänker inte hymla med det. Tänker dock gnälla om det en stund.
Jag känner mig allmänt fail.
Sjuksköterska blir antagligen inte av, orkar verkligen inte med Högskolans krav just nu.
Mitt "kärleksliv" är så förvirrande att ena dagen står man högst upp på en piedistal för att sedan ligga på golvet och skämmas som en hund.
Jag känner jag inte har några vänner. Jag försöker och försöker att ta vara på de kontakter jag har i mitt sociala nätverk. Jag skickar sms och medelande på Facebook, vill inte ringa för jag har alltid en känsla av att jag stör. Jag försöker ordna iordning träffar, promenader och utekvällar men det blir aldrig av. När det väl blir av lever jag som i ett rus av lycka, "Ha HA jag har en kompis!", men efter ett tag försvinner även den känslan. Det känns som att det är bara jag som jobbar för att upphålla relationerna vänner emellan. Okej nu ska vi inte dra alla över en kant jag har faktiskt mysiga människor som hör av sig, Amanda, Jenny, Daniel, Kristian och Larri. Grejen är den att andra skulle kunna höra av sig när som och fråga om jag vill hjälpa dem och jag skulle göra det utan att tveka. Men jag känner mig bortglömd och lite osynlig.

Just nu drömmer jag om att få pratikplats och den erfarenheten jag behöver av den för att sedan kuna börja skola i höst och på sådant sätt träffa nya spännande människor och få nya spännande kontakter.